En kritisk betraktelse över tystnaden när religiösa auktoriteter normaliserar våld mot kvinnor — och varför systerskap måste vara konsekvent.

Det är märkligt. I Sverige har vi de senaste åren sett en massiv mobilisering kring frågor som rör mäns våld mot kvinnor. Minns ni #metoo-hösten 2017? Hashtags spreds som en löpeld, kända profiler föll som dominobrickor, och det fanns knappt en redaktion i landet som inte publicerade artikel efter artikel om strukturellt förtryck, patriarkalt våld och kvinnors rätt till sina kroppar.

Det var en kraftfull rörelse – kvinnor gick samman, bröt tystnaden och krävde förändring. Vi såg manifestationer, namninsamlingar, protester och debatter som fyllde spalterna i tidningarna.

Men nu, år 2025, ställs vi inför en annan verklighet: en imam i Sverige predikar offentligt om att det är helt acceptabelt för en man att slå sin fru om hon inte lever upp till hans förväntningar. Han går så långt som att tala om strypning med hijab om en kvinna eller dotter inte underkastar sig.

Och tystnaden är öronbedövande. 😶

Var är feministerna nu? 🤷‍♀️

Den stora frågan som hänger i luften är: var är alla de röster som annars brukar höras så starkt? Var är vänsterfeministerna som normalt sett inte tvekar att ropa “patriarkat” så fort en maktobalans mellan man och kvinna kommer på tal?

När det gäller västerländska män – företagsledare, politiker, kulturpersonligheter – då haglar kritiken. Då organiseras manifestationer. Då fylls medierna med texter om strukturer, könsmaktsordning och giftig maskulinitet.

Men när en imam – en religiös ledare med inflytande över tusentals människor – öppet försvarar våld mot kvinnor, då är det som att hela feministrörelsen försvinner ner i en tyst, mörk källare. Inga plakat. Inga marscher. Inga brandtal.

Dubbelmoralens fälla ⚖️

Det handlar i grund och botten om en dubbelmoral. Vissa feminister vågar helt enkelt inte kritisera religiösa eller kulturella uttryck när de kommer från grupper som anses vara “utsatta minoriteter”.

Rädslan att stämplas som rasist, islamofob eller högerextrem är så stark att den fullständigt paralyserar debatten.

Men vad blir resultatet? Jo – en tystnad som i praktiken lämnar de kvinnor som lever under dessa förtryckande strukturer helt utan stöd. Svenska kvinnor förtjänar att bli försvarade, oavsett om de är sekulära, muslimer, kristna eller ateister. Men i dag har vi en situation där vissa kvinnor helt enkelt “inte räknas” för vissa feminister.

#Metoo vs. #Tystnad

Minns ni #metoo? Då krävde man att varje kvinna skulle bli trodd. Man menade att varje erfarenhet av våld, övergrepp eller trakasserier var en del av en större struktur som måste bekämpas.

Men när unga kvinnor i svenska förorter berättar om hederskultur, tvångsäktenskap, slöjtvång och våld i nära relationer – ofta sanktionerat av religiösa auktoriteter – då blir det plötsligt tyst. Då heter det att “vi måste förstå kontexten”, “det är en komplex fråga” eller “vi ska inte peka ut någon kultur”.

Men mäns våld mot kvinnor ÄR aldrig en komplex fråga. Det är aldrig acceptabelt. Oavsett om mannen är vd på ett börsbolag i Stockholm eller imam i en moské i Malmö. Punkt.

Kvinnors rättigheter är universella 🌍✊

En grundläggande insikt som verkar ha tappats bort är att kvinnors rättigheter inte är förhandlingsbara.

• Ingen kvinna ska tvingas bära en hijab mot sin vilja.
• Ingen kvinna ska hotas med våld för att hon vill leva sitt liv på sitt eget sätt.
• Ingen man ska ha rätt att slå sin partner, oavsett vad någon religiös skrift eller ledare säger.

Ska vi bara acceptera detta i Sverige? 🇸🇪

Ska vi tillåta att predikanter i vårt land normaliserar våld mot kvinnor? Ska vi acceptera att flickor i svenska skolor växer upp med budskapet att de kan pryglas till underkastelse?

Eller ska vi sätta ner foten och säga: nej, detta är INTE okej. Inte här. Inte i vårt samhälle. Inte mot våra döttrar, våra systrar, våra mammor.

Och om någon tycker att det är okej, då är svaret enkelt: flytta till ett land där sådant är normen. Men i Sverige bygger vi på jämställdhet, demokrati och frihet. Här ska ingen kvinna pryglas till lydnad. 🚫👊

Ett svek mot kvinnor i utsatta områden

Det kanske allra största sveket är gentemot de kvinnor som lever i just de miljöer där dessa predikanter har inflytande.

De kvinnor som inte kan gå hem och stänga dörren till sin trygga villa, utan som dagligen möter släktingar, grannar och religiösa auktoriteter som förväntar sig underkastelse.

De kvinnor som verkligen skulle behöva det feministiska systerskapet – men som istället möts av tystnad.

Varför denna feghet? 🐭

Frågan man måste ställa är: varför denna feghet?

Varför är det enklare att skriva en arg insändare om en företagsledares sexistiska skämt än att protestera mot en imam som uppmanar till våld?

Varför är det enklare att krossa patriarkatet i teorin än att stå upp för de mest utsatta kvinnorna i praktiken?

Ett nytt systerskap behövs 💪

Vi behöver ett systerskap som vågar vara konsekvent. Som vågar säga:

• Nej till mäns våld mot kvinnor – oavsett vem mannen är.
• Nej till religiösa föreställningar som rättfärdigar förtryck.
• Nej till hederskultur, tvång och underkastelse.
• Ja till kvinnors frihet, självbestämmande och trygghet.

Det Sverige vi vill ha 🇸🇪❤️

Sverige ska vara ett land där en kvinna kan leva sitt liv fritt, utan rädsla.

Ett land där imamer, präster, pastorer eller företagsledare inte kan rättfärdiga våld.

Ett land där feminism inte är selektiv, utan universell.

Ett land där kvinnor i förorten har samma rätt till trygghet och frihet som kvinnor på Östermalm.

Slutord

Så jag frågar igen: var är vänsterfeministerna nu?

Var är alla de som brukade gapa sig hesa? Var är alla insändare, namninsamlingar och protester?

För i slutändan handlar detta inte om ideologi, utan om något mycket större:

• Att stå upp för alla kvinnors rätt till ett liv utan våld.
• Att våga säga ifrån, även när det är obekvämt.
• Att våga stå på de mest utsattas sida.

För systerskap som bara gäller ibland är inget systerskap alls. ✊👩‍🦰👩🏽👩🏻‍🦱