Strecket fullt. Bykpojkar på rad.

Finlandssvenskarna tycker att sverigesvenskarna talar obildat, medan de själva slår vakt om ursprunget. 

Sista helgen i augusti brinner det längs kusten i Österbotten. Det är våra svenskspråkiga grannar som är vid sina villor (sommarstugor) för en tradi­tionsenlig villoavslutning, även kallad veneziansk afton. Man firar av sommaren med brasor, facklor, fyrverkerier, god mat och lite morsa (hembränt). Det här är ingen tradition som är utbredd i Sverige.

Annars har vi en lång gemensam historia och samma modersmål. Det finns sverigesvenskar som tror att finlandssvenskarna egentligen har finska som modersmål och bara råkar ha lärt sig svenska ovanligt bra – om än med ganska kraftig brytning. Finlandssvenskar som flyttar till Sverige får frågor om hur det går med språket, och komplimanger för att de har lärt sig svenska så snabbt.

En anledning till att vi inte riktigt hör sambandet mellan rikssvenska och finlandssvenska är att vi saknar några av länkarna emellan. Det är ungefär samma sak som att vi inte hör sambandet mellan swing och hårdrock, som ju är nära besläktade. Man behöver mellanleden, i detta fall boogie woogie och rock’n’roll. De språkliga pusselbitar vi saknar här är uppländskan och åländskan. På 1700-talet var Åbo Sveriges näst största stad, och dialekten där och i Stockholm var mycket lika varandra.

Frågar man finlandssvenskarna kan de tycka att sverigesvenskarna talar obildat, och att det är de själva som talar en ursprunglig och korrekt svenska. Rikssvenskan är lite som en vansläktad småkusin med tillgjort uttal.

I finlandssvenskan uttalas till exempel d framför j i ord som djup och djävul. Likaså är r hörbart i ord som korta och värsta. Dessutom förkortas ord som int och sku (skulle). Ordförrådet skiljer sig också en hel del. Ord som är specifika för finlandssvenskan kallas finlandismer. Det kan vara ord som uppfattas som gammaldags i Sverige, till exempel lavoar i stället för handfat. Andra exempel är finfina ord som simkostym (baddräkt), kännspak (karaktäristisk), bykpojke (klädnypa), krabbis (baksmälla), semla (småfranska), farmare (jeans) och tupp (utedass).

I många kommuner i Fin­land är de svensktalande i minoritet. Men i Österbotten är det tvärtom. Ett exempel är Korsnäs, som marknadsför sig som den mest svenskspråkiga kommunen i hela världen.

I Österbotten talar de flesta en ålderdomlig dialekt, även toffa ungdomar, som använder dialekten både i tal och i skrift, till exempel när de sms:ar. Som svensk kan man tycka att det påminner en hel del om såväl dalmål som dialekterna på andra sidan Östersjön i till exempel Västerbotten. Och vi är ju faktiskt inte bara grannar; vi har ett delvis gemensamt ursprung eftersom befolkningen utvandrade från Mälartrakterna någon gång under medeltiden.

Österbottningarna är faktiskt ganska dåliga på finska. De är visserligen tvåspråkiga, men det handlar inte om finska och svenska, som man skulle kunna tro, utan om högsvenska – finlandssvenskans standardvariant – och österbottniska.

Juvelen i dialektkronan i Österbotten är nog ändå Närpes. Det påstås att dialekten här är den äldsta genuina svenska som talas i Skandinavien. Här gäller fortfarande det gamla tregenussystemet, som innebär att substantiven är antingen han-, hon- eller det-ord. Dialektin är han och tröjon är hon. I mina öron låter det som om gotländska, dalmål, finlandssvenska och västerbottniska möts i närpesmålet. Gemensam nämnare är förstås den gamla svenskan. Om en Närpesbo skulle hamna i centrala Sverige på 1500-talet skulle hon nog lätt kunna göra sig förstådd. Men hur låter då närpesmålet? Vi låter 1500-talskillen Hamlet få illu­strera det:

Ti va elå int ti va, je froågon
Må e va betär tro ti toål o liid
All styng å pilar som man foår i liive
Elå räis se mot e hav oåv ploågår
Å jier shlut åp allt.

(Övers. Lennart Snickars och Georg Backlund, Närpes teater)

Källa: spraktidningen.se